Idag koncentrerar vi oss på de svenska företagens skulder och vi rapporterar om inslag som gör oss betänksamma. Företagens upplåning har förändrats och nya kreativa lösningar har tillkommit.
Vi börjar med att repetera. Vår statsskuld uppgick i slutet av förra året till 17 % av BNP (enligt en preliminär beräkning). Lägger vi till kommunernas och regionernas skulder får vi den offentliga skulden som hamnar på 35 % av BNP. Låg skuldsättning i en internationell jämförelse. Lägger vi sedan till hushållens skulder uppgående till 82 %, som relativt sett är bland de högsta i EU, hamnar vi på 117 % av BNP.
När vi nu ska mäta företagens skulder hamnar vi återigen i definitionsproblem och först vill vi klargöra att med företag menar vi icke-finansiella företag dvs företag exklusive banker, försäkringsbolag och andra liknande företag.
Totalt uppgick de icke-finansiella företagens skulder 25-12-31 till 7 300 miljarder SEK motsvarande 110 % av 2025 års BNP. Statistikens otillgänglighet gör att vi har svårt för att bryta ner på olika slag av skulder. Vi kan dock konstatera att av en stigande andel av företagsskulderna utgörs av företagsobligationer som i slutet av förra året uppgick till 1 464 miljarder SEK.
Kreditgivningen till företagen har rejält förändrats under 2000-talet. Bankernas utlåning, som är strikt reglerad av myndigheterna, har relativt sett minskat och i stället har utgivningen av företagsobligationer ökat. De senare, som inte är utsatta för samma strikta reglering, har förvärvats av olika investerare, inte minst pensionsfonder och bankernas obligationsfonder. Avkastningen har varit god, åtminstone jämfört med vanlig bankinlåning, men risken är samtidigt större vilket en del förvärvare sannolikt inte alltid har varit medvetna om.
I sammanhanget påminner vi om tidigare turbulens på andrahandsmarknaden för företagsobligationer. Under pandemin kärvade handeln och säljare hittade inte alltid köpare. Riksbanken intervenerade då och stödköpte företagsobligationer, bland annat obligationer utgivna av högst spekulativa fastighetsbolag. Ett beteende som har kritiserats i efterhand och banken aktar sig nog för att upprepa.
Under pandemin fick också vissa obligationsfonder problem. Spiltan hade två obligationsfonder med tillgångar uppgående till tiotals miljarder kronor som temporärt stängde möjligheten till inlösen, vilket innebar att de fondandelsägare som ville ta ut sina pengar fick vänta. Visserligen kunde de efter elva dagar lösa in sina fondandelar men fenomenet pekar på en risk som inte ska negligeras. Snarlika fenomen uppträder just nu i USA och är av mycket större dignitet. Vi återkommer om detta.
Bland företagens kreditgivare finns även företag som inte är banker. I denna kategori återfinns aktörer som ännu inte är så stora i Sverige men som växer, inte minst med intryck av den kraftiga utvecklingen i USA. Vi tänker på ”private credit”-fonder eller skuggbanker, som vi kallar dem, som själva finansierar sig med kapital från olika investerare, inte minst pensionsfonder. De är därmed inte underkastade de regleringar som bankerna är underkastade. Mer om skuggbankerna framöver när vi behandlar USA:s skulder.
Vi återgår till vår tidigare beräkning där vi konstaterade att de icke-finansiella företagens skulder uppgick till 110 % av BNP vid det gångna årsskiftet. Jämför vi oss med övriga länder inom EU så hamnar vi i det övre skiktet. Adderar vi den offentliga skulden, hushållens skulder och nu även företagens skulder hamnar vi på 35 + 82 + 110 = 227 % av BNP.
Problem med definitionerna och med statistiken gör att vi har svårt att i siffror jämföra oss med andra länder. Klart är dock att med vår låga offentliga skuld ligger vi långt ner i skuldligan. Ser vi sedan till de totala skulderna så hamnar vi däremot i toppskiktet jämfört med andra länder i EU.
Historien visar att det är viktigt att beakta de samlade skulderna i ett land, både offentliga och privata. Det har nämligen visat sig att stora privata skulder (hushåll och företag) kan i en krissituation delvis hamna hos skattebetalarna och öka de offentliga skulderna rejält.
Några länder som Italien, Grekland och Spanien, som har stora offentliga skulder, har relativt lägre privata skulder och är därmed lite mer stryktåliga än man kan tro. Frankrike som har stora både offentliga och privata skulder kan däremot snabbt hamna i ett prekärt läge.
Vi själva, som har låga offentliga skulder men höga privata skulder, hamnar väl då i ett mellanläge och vi kanske inte ska slå oss för bröstet alltför mycket. Det kan bli en klen tröst att vi har samlat i ladorna.
Till slut vill vi likt Christian, en av våra läsare, ändå distansera oss från denna fixering vid skulder. Vi har ju också tillgångar och det riktigt intressanta blir ju att jämföra skulderna med tillgångarna och till det får vi återkomma.
I vår nästa krönika om skulder kommer vi att ta analysen ett steg längre. Vi tänker på de finansiella företagens upplåning till skillnad från de icke-finansiella, ett fenomen som vi efter fastighetskrisen på 90-talet tycks har förträngt.
Vill du lämna en kommentar? Klicka här.
Vi fick mycket intressanta kommentarer från Christian till vår förra krönika. Klicka här för att läsa dem.
Vill du läsa någon av våra tidigare krönikor? Klicka här.
26-09-19 Nr 38
n-a@thulin.se