Vi får sällan rapporter om hur det ligger till med produktiviteten i vårt samhälle, i det offentliga och i våra företag. I varje fall inte uttalat. Dock läser vi ständigt om problem av olika slag som i grund och botten ofta beror på sviktande produktivitet.
I den mest enkla form definierar man produktivitet som produktion per arbetskraftsinsats. Ökar produktionen per arbetad timme så ökar produktiviteten. När mekaniseringen exempelvis nådde jordbruket krävde skörden lägre insats från bondens sida. Verkligheten är dock betydligt mer komplicerad.
Produkternas kvalitet och prestanda blir i regel bättre över tiden. En tio år gammal dator är idag en helt annan produkt trots att kanske arbetsinsatsen för att tillverka datorn är densamma. Statistikerna har den föga avundsvärda uppgiften att korrigera för dylika företeelser. Eftersom mätproblemen nästan är oöverstigliga föreligger en risk för att man negligerar begreppet produktivitet. Vi vill dock hävda att produktiviteten är ett av ekonomins grundelement och förtjänar mycket stor uppmärksamhet och vi vill dra vårt strå till stacken.
Det klassiska medlet att förbättra produktiviteten i industrin är att investera i nya maskiner som automatiserar arbetet. Sett över tid har antalet sysselsatta i västvärlden inom tillverkningsindustrin minskat kontinuerligt samtidigt som produktionen har ökat. Vi fortsätter med att investera i hårdvara typ maskiner och robotar och alltmer i mjukvara typ IT och AI som har det gemensamma att produktiveteten i regel blir bättre.
Mätproblemen blir dock allt större ju längre bort du kommer från traditionell tillverkning av prylar och alltmer istället producerar tjänster typ sjukvård och äldrevård. Med lätthet inser man dock att produktiviteten är av mycket stor betydelse oberoende av om du producerar prylar eller tjänster.
Man skulle kunna tro att alla investeringar i t ex IT-system och mobiltelefoni skulle innebära att produktiviteten blir betydlig bättre men verkligheten förefaller inte vara så entydig. Hemska tanke är ju att all den kommunikation vi utvecklar inte påverkar produktionen positivt utan kanske snarare negativt. Vi studerar hela ekonomins produktivitetstillväxt i procent under två tidsperioder:
| 1995-2007 | 2010-2020 | |
| USA | 2,2 | 0,8 |
| Euroområdet exkl. Tyskland | 1,3 | 0,9 |
| Tyskland | 1,7 | 0,8 |
| Sverige | 2,7 | 0,9 |
Vi konstaterar således att produktiviteten har stagnerat inte bara i Sverige utan även i de flesta andra liknande länder. Man kan invända att pandemin har snedvridit siffrorna men har, sett över en längre period, enbart haft en marginell påverkan.
Studerar man utvecklingen i näringslivet det senaste året i Sverige (Källa: ekonomifakta.se) förefaller produktiviteten fortsätta att stagnera och rent av att övergå i en minskning. I det fall vi får en snabbt nedåtgående konjunktur kan vi, om det historiska mönstret upprepar sig, få en ytterligare fallande produktivitet. Förklaringen är att i nedgången så sker volymnedgången snabbare än kostnadsreduktionen. Effekten blir ofta den motsatta i en konjunkturuppgång.
Hela ämnet, inte minst beroende på mätsvårigheterna, är svårt att analysera och ha någon uppfattning om. Vi tillåter oss dock att komma med några förslag och reflektioner:
- Hela den offentliga sektorn skulle må bra av en ordentlig omskakning typ den som skedde på 90-talet som i mycket bar den förre statsministern Göran Perssons signum. Vi får hela tiden rapporter om att många offentliga verksamheter präglas av en gammalmodig och hierarkisk organisationsstruktur. Hög personalomsättning inom vissa delar av t ex sjukvården pekar på att arbetsgivarna inte förstår medarbetarnas behov. Inom industrin försvann beteckningarna överingenjör och grovarbetare i slutet av förra seklet medan man inom svensk sjukvård fortfarande har överläkare och undersköterskor. Det finns kanske hopp. I veckan fick vi rapport om att Karolinska sjukhuset har varslat 450 medarbetare om uppsägning. Främst inom administration. Resursknapphet förefaller kunna stimulera till nya insikter. Vi väntar på fler initiativ. Man frågar sig t ex om region Skåne har behov av 16 heltidsarvoderade regionråd och 9 politiska sekreterare plus ett stort antal deltidsarvoderade förtroendemän varav 149 ledamöter i regionfullmäktige.
- Det privata näringslivet har inte anledning att slå sig för bröstet. Redan i grundkursen i nationalekonomi kunde man lära sig att devalveringar av ett lands valuta minskar omvandlingstrycket i inhemska företag. Vi har tidigare uppmärksammat hur den svenska valutan under de senaste 50 åren kontinuerligt har blivit föremål för devalveringar. Istället för att rationalisera har man kunnat upprätthålla en hög vinstnivå med hjälp av en svag valuta. Om detta samband hör man dock inte så mycket. En starkare valuta skulle sätta press på företagen och genom s.k. creative destruction skulle vi få ett mer produktivt näringsliv.
- Utbildning är en betydelsefull faktor för ett lands produktivitet och välstånd. Det är önskvärt att vi satsade mer på högre utbildning så att vi fick fler läkare, sjuksköterskor, civilingenjörer, IT-tekniker etc men också mer på yrkesutbildning så att vi fick fler undersköterskor, rörmokare, plåtslagare, elektriker etc. En generell satsning på skolan skulle förbättra hela arbetskraftens produktionsförmåga.
Regeringen har tillsatt en produktivitetskommission som har fått i uppdrag att under 2024-25 lämna förslag till hur produktivitetstillväxten kan bli högre inom näringsliv och offentlig sektor. Med spänning emotser vi deras förslag.
Behovet av att förbättra produktiviteten kommer därtill att öka ytterligare beroende på att vi måste genomföra mycket stora miljösatsningar för att överhuvudtaget kunna behålla vår livskvalitet. Kanske kan röken över Manhattan göra att beslutsfattarna vaknar.
Vårt välstånd bygger också på utbudet av arbetskraft. Demografiska faktorer kommer att medföra att arbetskraftens storlek minskar. Vår relativt höga arbetslöshet gör samtidigt att alltför många inte bidrar till produktionen. Detta är dock en annan frågeställning som vi har anledning att återkomma till. Under tiden kommer allt färre att få producera allt mer om vi ska kunna bibehålla vår levnadsstandard.
Om du inte redan gör det så kan du börja prenumerera på vårt nyhetsbrev här.
Vill du lämna en kommentar? Klicka här.
Observera att om du lämnar en kommentar för första gången kan det dröja någon dag innan den blir publicerad.
23-06-17 Nr 25
n-a@thulin.se
Magnus@thulin.se
Interessant artikel…
En reflektion: I Princip är det väl Industrin, byggbranchen & bönderna som producerar något… hela tjänstesektorn är ju beroende av ”någon” har pengar för att betala för tjänsterna. En avsevärd del av de producerade företagen har samtidigt en del tjänster som är direkt nödvändiga eller fungerar som stöd för produktionen.
Reflektion 2: I andra änden av spektrat har vi väl Influensers som inte producerar ett vitten förutom ångest i ett antal förlorade själar….
Ser fram emot att läsa fortsättningen…
Hej Urban,
Ja, tjänsteproduktion är inte lika påtaglig. Man tvivlar ibland på om vissa tjänster motsvaras av någon produktion. Vi tvivlar på om många byråkrater och influensers bidrar till produktion men i statistiken approximeras deras produktion med deras lönekostnad.
N-Å