Vi förknippar ju Riksbankens räntesänkningar och räntehöjningar med stimulans respektive åtstramning av ekonomin. Dock talar man inte så högt om ett annat verktyg som man använder för att åstadkomma samma sak. Massmedia fäster ej heller någon större uppmärksamhet på detta och i den här krönikan försöker vi förklara hur det ligger till.
Vi börjar med att repetera våra obligationskunskaper. När skatterna inte räcker till för att finansiera Sveriges kostnader så lånar vi pengar. Riksgälden ger då ut statsobligationer som ju är skuldförbindelser som ställs ut på olika löptider och som har olika räntesatser beroende på löptid och utgivningstillfälle. Långivarna är olika investerare typ pensionsfonder, räntefonder, banker och andra, i Sverige eller utlandet. Med anledning av Sveriges höga kreditvärdighet är svenska statsobligationer attraktiva på den globala finansmarknaden men skulle kunna var ännu mer attraktiva om vi inte vore kända för vår sedan många år svaga krona.
Även andra aktörer ger ut obligationer. Banker och hypotekskassor ger ut bostadsobligationer för att finansiera de bolån som man ställer ut. Svenska företag ger också ut obligationer för att finansiera sin verksamhet. Fastighetsbolag finansierar sig i stor utsträckning med fastighetsobligationer.
Obligationerna handlas under sin löptid på en andrahandsmarknad. Det rådande ränteläget, den återstående löptiden och även kreditvärdigheten påverkar kurssättningen på olika obligationer. När marknadsräntorna stiger så sjunker kurserna och det motsatta om marknadsräntorna sjunker. Tyvärr är omsättningen begränsad och kan även helt avstanna om det uppstår alltför mycket turbulens på marknaden.
Turbulens uppstod när pandemin slog till. En allmän förlamning spred sig på obligationsmarknaden. Många ville nu sälja men det fanns inte några som ville köpa. Vissa aktörer som var riktigt illa ute. Vi vanliga dödliga blev skraja och började ta ut pengar från våra penningmarknadsfonder som var fulladdade med obligationer. Fonderna blev då tvungna att sälja men det fanns inte några köpare vilket resulterade i att vissa fonder fick stänga butiken. Spiltan och en storbank hade penningmarknadsfonder som temporärt stängde för uttag. Man kunde bli nervös för mindre. Samma fenomen uppenbarade sig över hela världen och fick gigantiska dimensioner. Handeln med alla typer av obligationer världen över paralyserades och en rädsla började sprida sig att vi var på väg in i en situation liknande Lehmankraschen.
Fed och andra centralbanker, även Sveriges Riksbank, trädde nu in som räddande änglar och började stödköpa obligationer av alla de slag och marknaden började fungera igen. Ganska snart insåg man att man bara hade löst ett temporärt problem. Med pandemin gick nu aktiviteten drastiskt ner i hela världsekonomin och vi riskerade en depression. Receptet för denna åkomma blev efterfrågestimulanser av stora mått.
Hur stimulerar man då efterfrågan? Jo, Sveriges Riksbank och många andra centralbanker hade testat en nygammal finansiell innovation under Lehmankraschen som Karl XII med sina nödmynt redan hade praktiserat. Det handlade om att trycka nya pengar. Karl XII präglade nya mynt med olika valörer av silvermynt. Dock med den skillnaden att de nya mynten inte var av silver utan av koppar vilket innebar att när silvret i Sala silvergruva sinade så hade man enorma resurser i Falu koppargruva i stället. Swish så kunde kungen finansiera sina olycksaliga krig med kopparmynt som ”låtsades” vara av silver.
Resultatet blev inflation men den erfarenheten har många glömt bort. Längre fram i tiden ersattes nödmynten med nytryckta sedlar och nu i den digitala tiden kan Riksbanken skapa samma fenomen med en enkel knapptryckning. Vi fick så kallad QE; Quantative Easing.
Nu tillbaka till pandemin. Under loppet av några år ”tryckte” Riksbanken enorma mängder av pengar och för dessa köpte man obligationer. Riksbankens obligationsinnehav uppgick redan till ca 300 miljarder kr och hade byggts upp i efterdyningarna av Lehmankraschen. Ganska snabbt ökade man på obligationsinnehavet med 650 miljarder till ca 950 miljarder kronor under 2022, i huvudsak stats- och bostadsobligationer men även fastighetsobligationer.
Säljare av dessa obligationer var pensionsfonder, penningmarknadsfonder, banker och andra investerare.
Vad gjorde då säljarna med de pengar man fick för sina sålda obligationer? Jo man köpte aktier, fastigheter och andra tillgångar och därmed var de nya pengarna ute i ekonomin. Resultatet blev inflation. Börskurserna rusade och priserna på fastigheter och bostäder steg.
Efter detta rus nyktrade beslutsfattarna till. Räntorna höjdes och vi började få en åtstramning i ekonomin.
Sveriges Riksbank och även de andra centralbankerna började nu med något annat som många inte förstod innebörden av. De började tillämpa QT, Quantative Tightening, vilket innebar att man började sälja av sina obligationer. Köpare är pensionsfonder, penningmarknadsfonder, banker och andra investerare. Köparna finansierar sina köp med att sälja aktier, fastigheter och andra tillgångar. Ekonomin dräneras på pengar och vi får utöver räntehöjningarna en allmän åtstramning av ekonomin.
Sedan toppen har Sveriges Riksbank minskat sitt obligationsinnehav med ca 300 miljarder kronor till ca 650 miljarder kronor vilket man gjort genom att sälja obligationer på andrahandsmarknaden och genom att inte förnya de obligationer som löper ut.
I samband med beskedet om räntan har Riksbanken givit besked om att man säljer obligationer i en takt motsvarande 65 miljarder per år och enligt prognosen ska man ha sålt obligationer för ca 150 miljarder i slutet av 2026.
Lite mer undanskymt i deras publikation ”Penningpolitisk uppdatering, februari 2024” kan man läsa något annat som inte är så allmänt känt. Utöver obligationsförsäljningen räknar man med att inte förnya obligationer för ca 500 miljarder kronor fram till slutet av 2026. Därmed kommer det totala obligationsinnehavet att vara nere på 0 i slutet av 2026. Om man lyckas med denna bedrift återstår att se. Men det handlar om att skaffa sig torrt krut inför nästa kris.
Vilken effekt har då obligationsförsäljningarna? Att det är åtstramande står utom allt tvivel men hur mycket? Vi har varit i kontakt med Riksbanken för att få svar på denna fråga. Vid QE finns det forskning som tyder på att en ökning av obligationsinnehavet med 300 miljarder kan jämföras med den stimulans som en räntesänkning med 1 % ger. Ökningen med 650 miljarder till 950 miljarder kronor 2022 skulle då motsvara en räntesänkning med drygt 2 %. Men vad händer när vi nu går i motsatt riktning från dagens läge på 650 till 0 miljarder kronor. Riksbanken bedömer att QT inte ger lika stor effekt som QE fast i motsatta riktningen. Med hjälp av klassisk penningteori kan man dock argumentera mot denna hållning.
Men vad blir då effekten av den QT som pågår. Låt säga att den bara blir hälften som av QE. I det fall Riksbanken fullföljer sin nuvarande minskning av sitt obligationsinnehav så skulle det motsvara en höjning av räntan med drygt 1 %. Och samtidig har man ställt räntesänkningar i utsikt.
Vi vill påstå att den pågående åtstramningen med QT går under radarn och i stället vill Riksbanken blidka politikerna och folket med kommande räntesänkningar. Och därmed ska man ej heller kunna skylla på Riksbanken när börskurserna och priserna på fastigheter och bostäder faller. Och vi får hoppas att vi framöver inte behöver ge ut nya nödmynt.
Noterat i veckan
Media rapporterar att fastighetsbolaget Balder riktar en nyemission till Swedbank Robur och AMF och tar därmed in 1,2 miljarder kronor. Affären kan bli mycket bra om räntorna snart sänks och vi går in för en mjuklandning av konjunkturen. Fondägare i Robur kan ju själva välja om de är lockade av denna möjlighet. Men hur resonerar AMF som förvaltar arbetarnas pensioner? Tänk om räntesänkningarna dröjer och därmed en fastighetskris rycker närmare. Har inte beslutsfattarna på AMF blivit brända av sina placeringar i Silicon Valley Bank, Heimstaden och i den nyligen konkursade elmotorcykeltillverkaren Cake.
Vi frågade Christian Fredrikson, en av våra läsare som har mångårig erfarenhet av fastighetsbranschen, om hur han bedömer Balder. Du kan läsa hans svar genom att klicka här.
Vill du lämna en kommentar? Klicka här.
Vi fick flera intressanta kommentarer på vår förra krönika. Tryck här för att läsa dem.
24-02-18 Nr 7
n-a@thulin.se
Magnus@thulin.se
Nils-Åke och Magnus,
Tack för som vanligt saklig genomgång.
Hej Marketz och tack för er krönika.
Bra att det här med obligationer förklaras och dess påverkan belyses. Riksbanken beslutade alltså sig för att stödja marknaden under pandemin genom ett offensivt köpprogram av obligationer, QE. Därefter stramar man åt samma marknad genom att sälja de obligationer man tidigare köpt, QT. I de perfekta av världar skulle denna operation leda till +/- 0 vad gäller penningmängd. Riksbanken rättar alltså till den totala penningmängden så att status quo skapas. Rätta mig nu om jag har fel; vad som händer under 2022 är att inflationen tar fart och räntan stiger. Därmed sjunker värdet på obligationerna som Riksbanken köpt, dvs när Riksbanken säljer obligationerna så får man inte tillbaka lika mycket pengar som det man lagt ut när man köpte. Skillnaden mellan köp och försäljning (förlusten) blir alltså kvar ute i systemet och har därmed ökat penningmängden och per definition inflationen. Detta kan i sin tur inte korrigeras med mindre än en ytterligare höjd ränta. Förfaringssättet visar på hur otroligt farligt det kan bli när stat eller myndighet kraftfullt intervenerar i en marknad. Att inte rädda Lehman Brothers kanske inte var så fel trots de problem fallet skapade.
Ingen visste förvisso vart pandemin var på väg och ingen visste om marknadsmanipulationerna (QE) var tillräckliga eller för stora. Klart är dock att man inte hade någon beredskap eller strategi för att snabbt korrigera den övergödning som skedde. Att mottagarna skulle använda medlen till att köpa ännu mer och ännu dyrare måste Riksbanken ha missförstått trots att det blixtsnabbt alltid är så en kapitalistisk marknad fungerar.
Hej igen, glömde ”knorren” i mitt inlägg.
Som vanligt när sådana här ”smärre misstag” begås så är det alltid vi vanliga småsparare som får stå för kalaset medan de stora (Bataljan och Englebert) kör springnotan.
QE och QT är okänd mark. Riksbanken hävdar att den stimulans som skapas av QE inte motsvaras av samma åtstramning av QT med samma belopp. Exempelvis om QE om 600 miljarder skapar en stimulans motsvarande en räntesänkning om 2 % så skapar kanske QT med samma belopp en åtstramning motsvarande kanske 1 %.
Penningmängden påverkas ju också av bankernas utlåning som nu stagnerar (=minskar realt) och kanske även avtar i löpande penningvärden. Enligt statistiken har penningmängden i löpande penningvärde minskat något under året. Se
https://tradingeconomics.com/sweden/money-supply-m2
Sedan finns det ju olika sätt att mäta. M3 är ett annat mått. Därtill är det säkert en fördröjning i statistiken.
Vi tror att penningmängden sjunker i löpande penningvärde och ännu mer i realt penningvärde. Därmed uppnås åtstramning vilket Riksbanken styr med sin ränta och sina obligationsinnehav.
Visst är det vi vanliga medborgare som betalar. Notan kommer i form av inflation och eventuellt högre skatter beroende på Riksbankens förluster på sina obligationer. Det senare kan dock delvis kompenseras av Riksbankens kursvinster på valutareserven men det är en tveksam vinst av vår svaga krona.
När historien ska skrivas tror jag att man kommer att konstatera att nollräntepolitiken var felaktig och QE var alldeles för stor. Det kommer säkert att skrivas många doktorsavhandlingar på detta tema.
N-Å